Intryck och höjdpunkter från Alsace och Baden, Juli 2012

Det är svårt att som Rieslingfantast inte fokusera på årgångar när man besöker Alsace. Just nu var det mest 2008-2011 som var tillgängliga.
Tja, tillgängliga och tillgängliga, 2010orna var kanske inte just det. Dels var ju skörden liten så en del tior var faktiskt redan slutsålda och dels har de flesta en sådan plombskallrande syra att just tillgänglig inte är en vanligt förekommande beskrivning. Generellt skulle jag vilja karaktärisera årgångarna så här:

2008 – En fullständigt lysande årgång där Riesling skiner med fin struktur och underbara syror som nu börjar lugna ner sig från de värsta ungdomsfasonerna. Många kommer att utvecklas under flera flera år till.

2009 – Ett uppenbart varmt år, särskilt under sensommar och höst som gav skenande sockernivåer och lägre syror. Eldiga rieslingviner på 14,5% är ingen fest. Bara de allra bästa har klarat av att göra riktigt bra grejor. Kanske har kalla lägen klarat sig minst dåligt, men så här långt norrut har kalla lägen sällan riktigt bra grundmaterial.

2010 – Syra. Det räcker egentligen som beskrivning. Nej en sak till; en varning för kartig frukt. Det gäller att kroppen är tillräcklig fyllig för att vinet inte bara ska vara till att lägga in gurka i. Tålamod krävs för att lagra de bästa, men kommer att saliggöra den saktmodige. Liten skörd p.g.a. vårfrost.

2011 – Osäkert. Vasst och ungt fortfarande och nästan inga Grand Cruer fanns till försäljning. Knappast stort men heller inte dåligt. Bra, men jag fegar och garderar med kryss.

Höjdpunkterna under den korta resan var många. En producent jag aldrig missar att titta in till är Kientzler, till vänster om vägen från Bergheim till Ribeauvillé. Få producenter, om ens någon, gör Riesling som är så konsekvent och stilsäker. Stramt, stenigt och stundom stort. Gamla stockar och grannlaga hanterat. När Trimbach gör sin Cuvée Frédéric Emile på en blandning av grann-Grand Cruerna Osterberg och Geisberg vinifierar Kientzler dem var för sig och när man smakar dem båda förstår man varför. Geisberg har bl.a.  svalare och torrare nätter, brantare lutning och mera solexponering och det är helt klart skillnad på vinerna.
Kientzlers Riesling från Osterberg är alltid stram och fin, t.o.m. ett år som 2009, men deras Geisberg är närmast stor, med underbar mineral , solid struktur och rasiga syror. Särskilt ett år som 2008 då alla planeterna står rätt (druva, läge, stockar, handlag och årgång) är det få, om några, viner i Alsace som ligger lika väl i min mun som Kientzlers Riesling Grand Cru Geisberg. Pris på plats 24,50 EUR. Kientzler saknar förresten för tillfället svensk importör. Undrar hur länge.

Innan vi drog söderut påstod jag att det skulle vara enkelt att hitta hygglig Pinot Noir till vardagspris i Alsace. Väl hemkommen står det dock helt klart att det krävs mer än ett tiotal producentbesök för att lyckas med det.
Per Warfvinges lilla exposé över Alsace-pinne under Första Skånska Vinbloggarkonklaven i april visar med smärtsam tydlighet hur Per får svåra saker att verka så enkla. Nu provade vi nollåttor, nollnior och tior, med eller utan ek och från alla möjliga jordmåner, men guldkornen var få och det var inte mycket som fick följa med hem.

Det var däremot en Pinot Noir, eller rättare sagt en Spätburgunder som fullkomligt sopade banan med allt motstånd. Enjoy Wine har ju nyligen lanserat en handfull viner från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Gott så, men jag önskar att man hade letat lite längre bort, närmare bestämt tio husnummer till nerför Bachenstrasse. Då hade man kommit till Familjen Stigler.
Herrn i huset, Andreas, var på väg ut på fälten med traktorn, men hans gamla mor ledde provningen, som till en början var en ganska butter tillställning. Efter ett tag stod det dock klart för tanten att vi främst var intresserade av torr Riesling och Spätburgunder och att Ihringer Winklerberg på Kaiserstuhl låg oss extra varmt om hjärtat. Då tinade hon upp och antalet flaskor på bordet dubblades snabbt, för att dubblas igen och igen. Hon började berätta om att just torr Riesling minsann var hennes egen favorit och var och hur hennes far hade planterat Riesling mot rådande mode. Angående Kaiserstuhl tyckte Oma Stigler att jorden ger både Riesling och Spätburgunder en sådan tydligt blommig karaktär. Många av bloggkonklavens deltagare beskrev blint den Achkarrer Schlossberg Riesling som var med i Rieslingflighten, även den från Kaiserstuhl, som just väldigt blommig.

Nå, Spätburgunder var det ja. Stigler gör över lag väldigt fin Spätburgunder, men provningens rökare i krysset var utan tvivel den 2008 Ihringen Winklerberg Spätburgunder Backöfele GG vi fick prova. Makalöst aromatisk doft, full med bazarkryddor, jasmin, rök, frisk tobak och pinotfrukt. Smaken fullmatad men ändå med fjäderlätta steg. Tydlig ryggrad men förföriskt följsam med sirlig syra. Dessutom intill perfektion kontrollerad fathantering. Klang i hornen! Hvila på årorna! Sjung Susanna!