2000 Monte Rosso Zinfandel, Ravenswood

Hur var det nu det där med att lagra Zinfandel? Kan det bli bra? Utvecklas det verkligen snyggt? Ja visst gör det det. I alla fall om man väljer med omsorg. Välstrukturerade pjäser med syror och ryggrad på plats vinner i mitt tycke på att låta tidens tand gnaga ner de största ojämnheterna.


Det här är dessutom ett vin som inte görs längre. Monte Rosso var min favorit bland Ravenswoods vingårdsbetecknade Zinfandel, men när Constellation Brands gick in övergick av någon anledning denna pärla till Ranch Zabaco. Vilken tragedi.

Ravenswoods 2000 Monte Rosso Zinfandel har vi ruvat på i snart tio år, och denna liksom övriga årgångar är köpt over there. Ikväll häller vi upp ett vin med härligt utvecklad färg. Helt klart med fin tegelkant.
Doften domineras i förstone av svarta torkade körsbär och fruktig hallonlakrits. Med en timmes luft vecklas en påfågelfjäder ut av frisk mogen multen frukt, gott kaffe, vått grus, örter och viol. Gott som räcker länge.
Anslaget i munnen är mjukt och spänstigt, fullt med mörk sötmogen frukt, lövhög, en sirlig blomparfym och örter. Pigga syror och torra fina tanniner håller samman paketet. De 14,5 procenten är helt soft integrerade.


Jodå, viner i Joel Petersons stil vinner på att lagras. Inget tvivel om den saken. Det kan nog vara dags att dricka upp resterande nollnollor och börja snegla på nolltvåorna så smått, men det är ingen direkt brådska. Monte Rosso, liksom de kvarvarande vingårdsvinerna, är rediga grejor, men ärligt talat behöver man inte sträcka sig ända upp till högsta nivån för att få fin utdelning för sitt tålamod. Vi fortsätter gå all in på Ravenswood för lagrings-Zin. Ridge, som också gör viner åt det lite stramare hållet, betror vi en del i Cabernetkvoten istället.