När vi provade Chapoutiers 2001 La Petite Ruche senast var vi lite tveksamma till korkens hälsa. Vi gör ett nytt försök och ser vad ytterligare en vinter på rygg kan ha medfört.
.JPG)
Precis som sist är vinet tjusigt rostrött och det finns gott om fällning i flaskan. Det doftar först ganska lite av rödsirlig frukt och rökig sten. Smaken är varm men rätt slank med friska syror och välpolerade tanniner. Inte mycket att skriva om egentligen. Ett enkelt vin som är i utförsbacke. Synd att det ligger några flaskor kvar som man skulle druckit upp tidigare. Det blev ett glas var och flaskan hamnade på köksbänken.
Fram på kvällen dagen efter kommer så den välsignade törsten smygande och vi ger "den lilla bikupan" en ny chans. Nu har doften byggt på sig rejält av härligt mörk frukt och violer, bacon och lövhög. Tydlig Syrahkaraktär med eneträ och syrén. I munnen är syra och tanniner fortfarande fullt vitala. Likaså är frukten mogen men helt fräsch och den bär inga spår av oxidation, utan känns snarare friskare och sötare, men framförallt större.
Ja djäklar vilken utveckling. 2001orna från norra Rhône verkar ju vara ena långsamma rackare generellt, men att också denna enkla bas-Crozes skulle växa så här var en överraskning. Plötsligt känns det mycket bättre att ha de där flaskorna kvar.
Det är också fullständigt fascinerande hur oerhört olika 2001 La Petite Ruche och den 2003 Les Granits som Mina Vinares Johan bjöd på under den Skånska Vinbloggarkonklaven nyligen ter sig. Les Granits framstår i jämförelse som ett väl inoljat och solbrynt muskelknippe iklätt Stomatolleende och tanga. Visst, det är olika jordar i Crozes-Hermitage och St. Joseph och dessutom var 2001 och 2003 väldigt olika, men ändå. Det hade lika gärna kunnat vara olika världsdelar och inte tvärs över floden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar