söndag 28 augusti 2011

2002 Special Club, Launois

Kvällen är sen och Mäster är på besök. Efter middagen hamnar vi ute i Augustimörkret med varsitt glas. Efter en kort stunds intensiv överläggning enas vi om att fylla glasen med den Champagne som redan ligger i kylen.


2002 Special Club från Mesnil-firman Launois är en Grand Cru Blanc de Blanc med must från stockar som är cirka 60 år gamla och växer på firmans bästa lägen både i Mesnil och Cramant. I glaset är det snyggt mässingsgult och har en läcker men knuten doft av brioche, jordig mineral och halm. Inte mycket frukt eller blommor alls. Smaken är desto häftigare; attacken är mjuk och fet, nästan söt med apelsinmarmelad och citronkaramell. Därefter kommer ett sjok med halm och kritjord med bra bett och allt avslutas med en ren och mycket lång syra som porlar in i en väldigt lovande framtid. Karaktärsmässigt tycker jag att detta helt klart är mera Mesnil än Cramant; mera strukturerat stramt än blomparfymerat charmigt.

Jag är inte alls imponerad av Launois övriga sortiment, men det här är en helt annan planet. Eftersom man inte fick prova just Special Club på plats köpte jag bara en låda. För dryga 200 SEK är det ett av resans bästa köp, men för att verkligen få full utdelning krävs tålamod. Detta kommer att leva i högönsklig välmåga i minst två decennier till.

lördag 27 augusti 2011

1995 Bosquet des Pape Cuvée Chantemerle

Som jag tidigare nämnt tillhör inte C9dP mina direkta favoriter, men när den omåttligt generöse vännen H lämnar kvar en flaska 1995 Bosquet des Pape Cuvée Chantemerle är man ju inte sämre än att man kan försöka omvärdera sin ståndpunkt, liksom.


När vi häller upp är vinet mycket passande klätt i en tjusigt kardinalsröd cape. Lite oväntat är det en mycket tydlig Syrah-karaktär som först stiger ur glaset. Därefter trängs timjan med en läcker rödsirlig frukt och lakrits. Tydlig mineralkänsla med lera och våt sten och en god kryddighet med nejlika, krydd- och svartpeppar.
I munnen är vinet härligt stramt och lika rödsirligt som i näsan. Vi hittar lakrits, sten och eneträ. Tanninerna är snustorra och fina och tillsammans med syrorna bygger de upp en superelegant struktur.  Inte en tillstymmelse av steroidstint fjäskfläsk. Modesta 13,5% är väl en del av förklaringen till det. Jag är helt övertygad om att ytterligare flera års lagring bara hade ökat på komplexiteten och gett mera läder och lövhög. Dit har vinet inte nått ännu.

Det här är definitivt min stil av C9dP och helt klart gôut på riktigt. Som en smäck till gräsand, stekt svamp och potatisstomp.

fredag 26 augusti 2011

2005 Château Peyros VV

Jakten på schyssta traditionella vardagsviner med lagringspotential går vidare och för oss idag till Madiran och 2005 Château Peyros VV.

Château Peyros odlar 22 ha stenig jord och lär plöja med oxar. 300 tackor strövar fritt i vingårdarna och bidrar med gödsel. Druvmaterialet är fördelat på 80% Tannat och 20% Cabernet Franc. Stockarna till Vieilles Vignes har hängt med i mellan 40 och 50 år.
Efter skörden jäser vinet i rostfri micro-jacuzzi, varefter det får ligga i barriquer (1/3 nya) i drygt ett år.


Nå, i glaset skimrar ett sex år gammalt vin i rött, utan närmare tecken på utveckling. Doften är rätt stor, fast fortfarande ganska knuten. Vi har syrliga björnbär, blod, sten, jord och fat. I munnen är anslaget lätt med läskande syror, gott om torra och sandiga tanniner, järn, blod, läder och tobak.

Fathanteringen är kanske lite yster men här finns så mycket annat, även om kostymen är ganska snävt skuren, så jag tror att det här kommer att mogna ut fint om några år. Jag skulle gärna testa fler årgångar av det här.

söndag 21 augusti 2011

Santé? Nä!


I bogsvallet av Billigt vins tråd om hiss eller diss är jag rädd att det följande är ett klart fall av det senare. Nåväl, bloggarens självpåtagna roll som konsumentupplysare kräver ändå att man minröjer lite. Don’t try this at home, folks…

Om man händelsevis skulle vara sugen på ett rött vin med relativt lätt kropp, eteriska aromer, transparent terroir, sval frukt och måttlig fathantering är ju Bourgogne ett av alternativen. Längst söderut i Côte de Beaune ligger kommunen Santenay, med kanske inget rykte alls, snarare än direkt dåligt. Lite enklare och, med Burgundiska mått mätt, grövre viner. Alltid spännande att prova en underdog. Fel! Nästan alltid spännande.



Direkt när jag häller upp 2009 1er Cru La Comme, Santenay från J-C Boisset stiger en doft av mörk, för att inte säga nattsvart, frukt ur glaset. Frukten får sällskap av massor av choklad, kaffe, vanilj och Ahlgrens bilar. Tjohej! Jag kollar en gång till på etiketten. Jodå; ”Grand vin de Bourgogne”. Knappast grabben.

I munnen väller den söta vaniljfrukten in och långtradar’n lastad med kaffe och choklad dånar in med en stoppsladd. Efter ett par modiga försök till, med lite frisk luft både till provare och vin, trappar frukten upp konflikten och antar en tydlig starkvinston. Rätt oväntat får jag nog ändå säga. Huga. Inte Gôut! Inte ett spår av varken terroir eller druvtypicitet.

Den som gillar tydligt nya-världen fläsk letar knappast efter Bourgogne och vill man ha fräschör, mineral och slankhet blir man som jag, besviken.

onsdag 17 augusti 2011

2001 La Petite Ruche, Chapoutier

Jaktsäsongen har dragit igång i Skåne, med gås och råbock redan nu. Snart är det dags för gräsand och hare. Ja det är verkligen en säsong när, med lite tur, vi får anledning att öppna några utvecklade röda godsaker.




Chapoutiers standard Crozes-Hermitage varierade ganska mycket mellan årgångarna för några år sedan. Ofta var det ganska tunna skapelser, långt ifrån den kraft och struktur man idag hittar i de flesta härifrån. Sedan La Petite Ruche förpassades till beställningssortimentet, har jag inte bemödat mig om att prova, men 2001an fanns då det begav sig i standardhyllorna. Jag minns den som ett riktigt blårött litet kraftpaket; tätt, kärvt och med den där tokprimärt tvåliga och i gastronomiska sammanhang egentligen helt oanvändbara syrahparfymen med prickig korv, eneträ och syrén. Ja det var ungt så till den milda grad att SB själva skrev "kan lagras"; jomantackar! Jag köpte några flaskor för lagring och har nu provat den första.

Så här snart 10 år efter skörd häller vi upp ett vin som verkligen har ändrat utseende. Blårött har blivit rostrött. Tätt har blivit nästan tunt, med några små korn av fällning i glaset. Botten på flaskan är täckt av resten av fällningen.
Doften domineras av en sötsyrlig torkad mörk frukt, kryddad med krutrök, stockolja och multna löv. En del syrén och bacon har klarat sig kvar genom åren.
I munnen är kroppen lätt, med mjuka tanniner och en fin, länge kittlande, fruktsyra. Trots sin modesta alkoholhalt på12,5% är avslutningen i förståne något eldig. Med lite luft ökar både doft och smak i komplexitet och det hela blir en ganska mjuk och behaglig färd mot flaskans botten.
Där finns en krypande aning av våt kartong som tillsammans med den överraskande mycket torkade frukten gör att jag misstänker lätt korkskada. Nästa flaska kommer att ge facit. I vilket fall var det värt att vänta några år på att den här enkla Crozes-Hermitagen skulle få lite utveckling.


För kanske 15 år sedan var jag på en provning med Chapoutier hos Munskänkarna i Lund. Deras belgiske representant (Vallonska delen) förklarade varför Chapoutier hade valt att använda Braille på alla sina etiketter. Tanken var att man, om man vaknade på natten och var sugen på vin, skulle kunna välja rätt, utan att tända lampan och därmed riskera att väcka sitt "nattliga sällskap". Så tillade han "änd öff-köörs, ålso föör blind-tastings..."

söndag 14 augusti 2011

1997 Bonnezeaux Château de Fesles

Till kanske den sista desserten som intogs utomhus sommaren 2011, först Wilhelmsdals Blå Geten och därefter nektariner med hemvevad jordgubbsglass, drack vi en Bonnezeaux vi haft liggande ett tag.


Château de Fesles, som ligger i utkanten av själva byn Bonnezeaux, har 14 ha klassat som AOC Bonnezeaux. Sten, delvis eroderad skiffer och lera dominerar jordmånen. Loires biflod Layon ligger strax nedanför och bidrar med morgondimma om höstmorgnarna, till gagn för utvecklingen av Botrytis.
I glaset slås jag av den mörkt gyllene färgen och den höga viskositeten som syns tydligt när man snurrar glaset mot kvällssolen. Ångorna som stiger ur glaset är täta av saffran, mandelskorpor, honung och apelsinskal. I munnen blir det en flodvåg som drar fram; mandel, apelsin, melon, en fet och fyllig kropp med härlig sötma där allt balanseras av en friskt porlande syra. Jättegôut!
1997 var ett väldigt bra år i mellersta Loire. När jag var där 2000 hade alla producenter jag talade med mycket höga förhoppningar på 1997. De förhoppningarna tycker jag infrias. Nu är det ju inte busenkelt att få tag på Loireviner från 1997, men när Moulin Touchais släpper sin 97:a, vilket borde ske vilket år som helst nu, är det jag som står där ivrigt längst fram i kön.

fredag 12 augusti 2011

Åfytusanjävlar

God vän med smak för goda viner på middag. Huvudnumret blir helstekt knaprig anka med säsongens svamprisotto.
Hm, det ropar på mogen Bourgogne.
Hm, Har vi nå'n så'n?
Hm, njaej egentligen inte, men vi chansar på att Philippe Leclercs 1999 Gevrey-Chambertin En Champ har börjat komma i ordning.


Philippe Leclerc verkar vara en skön kille som Parker kallat "Bourgognes svar på en Hell's Angels-medlem". Jag vet inte om Parker syftade på etikettdesignen, men Leclercs filosofi går ut på att göra vad som krävs för att uppnå och behålla en återspegling av den terroir där vinet växt. I det ingår, förutom ett naturligt förhållningssätt till jorden och brukandet av densamma, en veckas kallmaceration och två veckors fermentering. Tre gånger om dagen fottrampar man ner hatten. De enklare vinerna hamnar på 30-50% ny ek, premier cru får 100%. Ingen filtrering och ingen klarning eftersom det enligt Leclerc effektivt skulle ta bort all den karaktär som han lagt ner så mycket omsorg på att bevara.

Efter ett par tre timmar i karaffen är det så dags att avgöra om vi hade för bråttom med korkskruven. Nej, det är OK; det är faktiskt väldigt mycket mer än OK. Det är en superskön och komplex sniff som stiger ur glaset. Begynnande mognad med multna varma jordgubbar, nysparkad lövhög, grus och lite småsumpigt kaffe, men ändå så fräscht. I munnen råder fullständig balans mellan mognad och fräschör; mellan syra, kropp, mineral och tanniner. Det är bara att sluta dissekera och fullständigt hänge sig åt njutningen.

Det här är så Berglinskt "åfytusanjävlar" jättegôut att man undrar varför man inte bara dricker Bourgogne när så här förhållandevis enkla viner kan leverera på den här nivån. Eller är det så som någon sa' att Bordeaux är för den intellektuella analytikern och Bourgogne för den känslosamma konstnärssjälen?

Hur som helst, det här är köpt på plats 2002 för 20 EUR. Dags för nytt besök, så fort som möjligt.

torsdag 11 augusti 2011

2009 Château Pesquié Les Terrasses

För ett par år sedan, när begreppet "nollsjuefrukt" började dyka upp i bloggosfären var det egentligen ingenting som intresserade mig nämnvärt. Varken Grenache eller C9P har någonsin varit några favoriter. Syltigt, eldigt och uppumpat; inte min grej, tack så mycket. Sedan dess har jag insett att visst finns det ett och annat härifrån som även passar min, uppenbarligen ömma, gom. Någon nyfrälst som står längst fram i kören och lovsjunger Grenache verkar jag dock aldrig bli; småhumma lite i bakgrunden möjligen, som nu.

Se, det hände sig vid den tiden att Philipson i Kokkedal sålde 2007 Les Terrasses från Château Pesquié för 60 DKK. Utan att vara en hängiven anhängare till Profeten från Baltimore chansade jag på att följa hans evangelium, som enkelt lät sig sammanfattas i "90 p". Med tanke på hans vurm för Châteauneuf-du-Pape borde han kanske kunna gå att lita på för det närliggande och i vissa stycken liknande Côtes du Ventoux? Jodå, vi kunde bara hålla med om att det här var bra doningar. Grenachens nollsjuefrukt fick mig att rulla över på rygg, blotta halsen och gny. Vilket godis! Det blev en låda till av 2007 och utmärkelsen "Årets grillvin 2009" här hemma. Året efter provade vi 2008:an och den var väl helt OK, men årgångsskillnaden var uppenbar. Vi är nu framme vid 2009:an och man går här och nynnar på lovsången igen.


2009 Château Pesquié Les Terrasses är gjort på 70% Grenache och 30% Syrah. Lite småskvättar av Carignan och Cinsault ingår också. Vingården ligger på ca 300 meters höjd och är täckt av klappersten. 35% av vinet får ligga på gamla fat och resten i stora ek-liggare.

Ur glaset stiger en generös doft av mörk, parfymerad godisfrukt, lakrits, timjan och mineral. I munnen känns frukten väldigt ung med skogshallon, körsbär, choklad och kalksten. Syrorna är balanserade och matchar snyggt den söta frukten. Tanninerna är stadiga, men väl inbäddade i frukten. Här finns en riktigt snygg struktur som lovar gott för framtiden. Lite kort är väl egentligen största invändningen. I sammanhanget modesta 14% är ett klart plus.

2007:an var mera direkt in your face, och svår att stå emot i sin babyhulls-charm. 2009:an är bättre strukturerad och kommer att lagras snyggare.

Philipson har det mesta ur Château Pesquiés portfölj och fler recensioner av de olika cuvéerna kommer vad det lider.

måndag 8 augusti 2011

2001 Cornas Domaine De Vallouit

Som Italienska Viner tidigare nämnt vräkte Philipson i Kokkedal ut ett restparti Cornas 2001 i fjol. Just Cornas ligger mig lite extra varmt om hjärtat efter en resa i slutet av 90-talet och 2001 var ett bra år, så jag köpte en låda.




Pop'n pour ger en ganska stor doft med varm frukt, skogsbär, järn och röda äpplen. Från tidigare smakade flaskor vet jag att här finns mer att få med tid och luft. Några timmar i karaffen gör att vi möter följande:

Färgen är av naturliga skäl ganska utvecklad. Den generösa doften har verkligen lager på lager av dofter; inte minst just lagerblad. Där finns mörka söta bigarråer, järn och kaprifol. Vi hittar multna löv och kompost. Nästa skikt visar upp bittermandel, terpentin och eneträ. Sist kommer lite lakrisal-sälta.
Smaken får oss att tänka på mogen mörk frukt, vitpeppar, järn, timjan och kaffesump. Tanninerna har mjuknat med åren men håller fortfarande greppet. Fruktsyran är frisk och fräsch.
Smaken klingar av i slån- och klarbär. Kanske mera Crozes än Cornas egentligen, men det kan jag leva med.

Jag gillar det här skarpt. Gôut helt enkelt. En utvecklad Cornas som det ska bli ett nöje att följa mot mognad under ganska många år, tror jag. Att sedan kunna köpa ett tio år gammalt vin med det här djupet för en dansk hundring gör mig på extra gott humör. Visst önskar man att SB också skulle har lite ordentlig utförsäljning då och då, men det tillåter väl knappast säljstrukturen. Men ändå; mellandagsrea sådär inför nyår kanske?

lördag 6 augusti 2011

2008 Riesling Muhlforst, Mader

Familjen Mader i Hunawihr är för mig ett givet stopp när jag kommer till Alsace. Deras stil med mestadels snustorra stålblanka viner tilltalar mig och priserna är modesta. Dessutom är hela familjen väldigt trevlig och tillmötesgående.

Till middagens "Skrubba Herbert", en snikvariant på den klassiska sjötungerätten "Sole Albert" valde vi deras 2008 Riesling Muhlforst. Mer om Mader hittar du här, på Pers uttömmande sida om Alsace.


Doften är ganska rättfram med fin mogen citrus, melon och persika. Lite lätt, blommig parfym svävar i höjden. Smaken domineras av mogen citron, mineral och en munvattnande syra. Alldeles alldeles rent i eftersmaken. På egen hand är syran i överkant vass, men hollandaisen till fisken rättade till det. 85 SEK får anses med råge färdigprutat.

När jag senast besökte Mader och hade bestämt mig för vad jag skulle köpa, kom vi överens om att det nog var bäst att återkomma senare under eftermiddagen för att Anne skulle få tid att plocka ihop ordern. När vi kom tillbaka mötte hon oss med ett stort leende. "Ni har tur. Vi har just fått Coup de Coeur för Riesling Muhlforst. Nu höjer jag priset."

torsdag 4 augusti 2011

2008 Côte de Rouffach Riesling, René Muré

Efter förra sommarens Alsace-runda är nog just Alsace-riesling från 2008 det sista jag behöver fylla på med. Men som jag tidigare nämnt här kanske det inte alltid är förnuft, logik och karaktär som styr mina inköp. Följdaktligen bar det sig inte bättre än att det helt plötsligt stod en 2008 Côte de Rouffach från René Muré hemma på köksbordet.

Firmans viner gjordes enligt uppgift länge i den ganska söta stilen, men sedan ca fem år tillbaka har man ändrat inriktning och eftersträvar torra druv- och terroirtypiska viner. Till detta, gjort av drygt 40-åriga stockar, har man använt naturjäst.

2008 var ett år som passar mig. Medan 2007 generellt gav friska druvor med en fantastisk mognad på grund av en lång och torr höst och där vinerna mera betecknas av rondör och generositet, blev 2008 ett år med mera syra, grepp och struktur. Därför blir jag ganska överraskad när denna 2008 doftar så stort och rikt av varm och mogen gul frukt, päron och vita persikor. Det är vidare slösande blommigt, där finns rabarber, ingefära och till och med en fin gräddighet. Lite skifferaktig mineral mumlar i bakgrunden, men just nu spelar den andrafiolen i doften. I munnen är vinet fylligare än de flesta -08:or* jag kommit i kontakt med och visst finns där några gram socker, men den klingande rena syran och mineralen som tydligt dyker upp i smaken, balanserar det hela supersnyggt. Eftersmaken är lång och ren och rider mot solnedgången med citrus och mineral i sadelväskorna.

Det här är ett vin som redan nu är i full balans, om man gillar drag i syrorna. Med tiden kommer den lilla sötman att helt försvinna för att bara hjälpa till att fylla ut kostymen och det kommer bli så snyggt. Att lyckas så väl med blygsamma 11,5% alkohol är imponerande.
Det borde snart vara dags för den första primör-surkålen i Alsace och det här hade passat perfekt till en rejäl omgång choucroute garnie. För priset 169 SEK fyller jag på. Det här är jätte-gôut!


*Med -08:or avses här viner från årgången 2008. Gôut förbehåller sig rätten att inte ha någon som helst åsikt om kroppskonstitutionen hos de boende i kungliga huvudstaden.

tisdag 2 augusti 2011

Roger Moore? Rather more Pol Roger!

För mig finns det bara ett par tre stycken av de gamla etablerade husen som alltid levererar. Pol Roger är ett av dem och när Mats häller upp en Blanc de Blancs 1996 känner vi oss så där alldeles särskilt välkomna.


Äppeldoften känns på två meters håll när den stiger ur glasen. Med glaset i handen och näsan i glaset är doften närmast monumental med friska äpplen, lemon curd, smör, nougat och en urläcker kapris-ton. Med en sådan doft kan ingen hålla sig längre, utan vi bara måste smaka. I munnen möts vi av mogen citrus, äpplen, bröd, krita och en härligt kraftig 96-syra som kommer att bära vinet genom decennier.
Oj oj oj så gott det är och så gott det kommer att bli.
Nuvarande årgång på SB i Askim är 2000. I resten av landet är den slutsåld.

Sörja lera? Nej då.

Utan inspiration från bloggosfären hade jag knappast spontant plockat 2008 Petralava Rosso från hyllan på Bosses. Nu fick en flaska åka med hem för att med sitt innehåll vidga min horisont.

Druvorna, Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio har växt på Etnas norrsluttning och skördats för hand. Mer info från producenten, Antich Vinai, hittar du här.

Färgen är relativt lätt och har en ganska utvecklad ton, som sig bör har jag förstått. Doften är i förståne ungt frisk och häftig med främst mörka fruktkarameller (Nickel), möbelpolish och lagerblad. Tunna slöjor av våt lera ligger över alltihopa. Det smakar också ungt med bra driv i fruksyran. Jag hittar mörka bigarråer, örter, lakrits och så den där leran igen. Även tanninerna för tankarna till lera; de är så otroligt fina att det känns som att kyssa en gyttjebrotterska efter matchen.
Efter någon timme packar tyvärr all frukt ihop och ett tjockt lager damm är allt som återstår.

Det här var kanske inget direkt propagandavin för varken Etna, eller vulko-vin generellt, men för 119 SEK är det helt OK. Vi letar gärna vidare helt enkelt.


måndag 1 augusti 2011

18 timmar

Just den totala avsaknaden av karaktär är enligt vissa av mina vänner min allra bästa egenskap. Jag blev så nyfiken på gårdagskvällens 2008 Nuits-Saint-Georges att 18 timmar var allt jag klarade att hålla ut innan jag drog korken ur samma vin men ett år äldre. Alltså, plats på scen för:


2007 Nuits-Saint-Georges "Charmottes", Chauvenet-Chopin

Här har vi ett betydligt mer utvecklat vin. Inte bara året äldre utan framförallt format av den mer generösa årgången.
I den rätt stora och lätt volatila doften hittar vi mogna jordgubbar, körsbär, Karlssons klister och björn dito. Fatrosten känns väl avvägd, både i mängd och rostningsgrad. Det här är faktiskt himla charmigt.
2007:an fyller ut munnen betydligt mera och frukten är tillgänglig med i huvudsak körsbär. Syrorna är friska och tanninerna stadiga och ganska torra. Lite ceder tittar fram, men väldigt lite mineral.
Blint hade jag kunnat hamna i norra Italien, med den framträdande körsbärsfrukten och påtagliga syrorna.
Givetvis kommer 2007:an att nå sin topp betydligt tidigare är 2008:an, men stort blir det aldrig. Med dagens barnsliga charm dricker vi dock gärna upp de sista flaskorna snart.
Liksom 2008:an kostade detta ca 160 SEK på plats i fjol. Det vore väldigt kul att se hur 09:an presterar.