Slutet Gôut, allting Gôut.

Så har vi kommit till det sista inlägget här på Gôut. Det är nu ett år sedan de första blänkarna och jag ville ge projektet ett år för att se vart det kunde bära. Nu vet jag.


Det har varit ett otroligt lärorikt år, på alla möjliga plan, men för mig blir bloggandet aldrig en livsstil. Lusten till både vinet och skrivandet finns kvar, men tiden räcker helt enkelt inte till för att bibehålla inläggsfrekvensen och istället för att, med Heidenstam, tyna med slocknande låge, cabbar vi ner, trycker gaspedalen bestämt mot golvet och kör ut för stupet med ett leende på läpparna.


Kanske borde jag ha skrivit detta sista inlägg sittandes på taket till vinförrådet, men det svaga ljudet från den sparsamma trafiken i Cotes-du-Rååån liknar på intet sätt bruset från Abbey Road, så det fick vara. Det är hur som helst dags för mig att sluta skjuta upp mina åsiktssatelliter och istället själv utträda ur bloggosfären. Gamla inlägg får snurra kvar som rymdskrot tills dess de faller ner och förintas. Håll er bara för Guds skull undan kallmacererade och överextraherade toskanare, you crazy kids out there.


Sista bloggade vinet blir passande nog den 2004 Fleur de Passion som vi suger i oss i sommarsolen.  Diebolt-Vallois bästa blandning från gamla Chardonnay-stockar på Grand Cru lägen i Cramant. Alldeles för tidigt såklart, men vaf...

Doften öppnar med en rejäl dos friskt Chardonnay-smör och ett djup av blommor och röda vinbär. Krabblik mineral med virvlande toner av fänkål och torkade rosor.
Smaken är i det närmaste sublim, med sin komplexa blandning av frisk citrus, liljekonvalj och vanilj, till lövhög, ylle och krita. Moussen är bäst i klassen och syran porlande frisk, lång och kristallklar. Frukten har precis börjat visa aningens utveckling, men det är fortfarande juvenilt så det förslår, med en lång och lovande framtid. En måhända djärv gissning är att vi nog dricker nollfyror före nolltvåor, trots nollfyrornas ändå friska syror. De nolltvåor vi druckit har generellt känts mer slutna.

Fleur de Passion är aldrig någon bombastisk skrytskumpa, utan mera finstämd och subtilt mångfacetterad; Som gjord för skaldjur, fina fisken eller helt enkelt en kvälls kontemplation över året som gôut.

STORT och innerligt tack till följare, kommentatorer och läsare! Ni har alla gjort det gågna året ännu rikare.


Som blogg betraktat tystnar Gôut här.

2000 Monte Rosso Zinfandel, Ravenswood

Hur var det nu det där med att lagra Zinfandel? Kan det bli bra? Utvecklas det verkligen snyggt? Ja visst gör det det. I alla fall om man väljer med omsorg. Välstrukturerade pjäser med syror och ryggrad på plats vinner i mitt tycke på att låta tidens tand gnaga ner de största ojämnheterna.


Det här är dessutom ett vin som inte görs längre. Monte Rosso var min favorit bland Ravenswoods vingårdsbetecknade Zinfandel, men när Constellation Brands gick in övergick av någon anledning denna pärla till Ranch Zabaco. Vilken tragedi.

Ravenswoods 2000 Monte Rosso Zinfandel har vi ruvat på i snart tio år, och denna liksom övriga årgångar är köpt over there. Ikväll häller vi upp ett vin med härligt utvecklad färg. Helt klart med fin tegelkant.
Doften domineras i förstone av svarta torkade körsbär och fruktig hallonlakrits. Med en timmes luft vecklas en påfågelfjäder ut av frisk mogen multen frukt, gott kaffe, vått grus, örter och viol. Gott som räcker länge.
Anslaget i munnen är mjukt och spänstigt, fullt med mörk sötmogen frukt, lövhög, en sirlig blomparfym och örter. Pigga syror och torra fina tanniner håller samman paketet. De 14,5 procenten är helt soft integrerade.


Jodå, viner i Joel Petersons stil vinner på att lagras. Inget tvivel om den saken. Det kan nog vara dags att dricka upp resterande nollnollor och börja snegla på nolltvåorna så smått, men det är ingen direkt brådska. Monte Rosso, liksom de kvarvarande vingårdsvinerna, är rediga grejor, men ärligt talat behöver man inte sträcka sig ända upp till högsta nivån för att få fin utdelning för sitt tålamod. Vi fortsätter gå all in på Ravenswood för lagrings-Zin. Ridge, som också gör viner åt det lite stramare hållet, betror vi en del i Cabernetkvoten istället.

Aussie till grillad sojalax

Uppdrag från ordergivningen: Grilla lax!
Vi löser den uppgiften genom att bland annat röra ihop favoritmarinaden av soja, vinäger, krossad vitlök, hackad ingefära, några drag svartpeppar, en skvätt fisksås och ett uns honung. En fin mittbit på fet lax med skinnet kvar gör marinaden sällskap i en plastpåse halvannan timme innan den åker på hett grillgaller med skinnsidan ner. Locket på, med ett par avbrott för pensling med mer marinad och efter knappa tio minuter är skinnet kolsvart men sitter hårt i gallret, så att resten enkelt kan lyftas av och "Robert är din mammas bror".

Till denna synnerligen genuint asiatiska rätt (eh...) är inte vinvalet helt trivialt. Pinot Gris, eller andra viner med svag sötma brukar rekommenderas, men jag är ärligt talat inte helt såld på den lösningen. Vi kör åt andra hållet istället och går på en Aussie Semillon som har något svårförklarligt sojavänligt drag över sig.

Tim Adams 2008 Semillon från Clare Valley skiner klart och fylligt gult, med ett grönt stick. Såhär efter ett par års lagring är den generöst rostade eken fortfarande framträdande, men den börjar lägga sig så smått. En härlig Semillonkaraktär av fetvadd och gula äpplen börjar komma fram och lite vått ylle, friska örter och lime blandar sig i leken.
I munnen är det rejält fett och fortfarande ekigt, men syran är i sanning frisk och balanserar fint. Toner av örter, apelsin och citron dröjer sig kvar i den oväntat långa och helt torra eftersmaken. Största anmärkningen är att frukten är rätt kartig. Den där Tim var nog lite väl försiktig när det gällde att bevara syran vid skörden.

På egen hand är det här givetvis inget stort vin, men till laxen och lite het bulgur med örter och chili sitter det säkert som en fläskläpp. Lagringen har enbart varit av godo och resterande flaskor får vila i frid i alla fall fem år. På onsdag släpper SB 2010 och jag fyller på.

Jag måste också passa på, med anledning av kvällens sojabaserade marinad, att ge en särskild eloge till ICA, som under sin "Kompis-kampanj" i höstas så gentilt räddade vår hushållsekonomi med sitt oerhört generösa erbjudande nedan. Tack Kompis!

Crémant de Bourgogne Rosé, Louis Bouillot

Rosa bubbel, dekadens på flaska. Jag har ärligt talat druckit för lite seriös Roséchampagne för att kunna uttala mig, men som trivial fördrink inför en sommarmiddag är det oslagbart med rosa. Som svalkande förfriskning i skuggan kan en Crémant de Bourgogne duga, medans grillen går igång.

Louis Bouillots rosé, gjord på Pinot Noir och Gamay (80/20), har en liten men härlig doft av jordgubbe, hallon och en krutigt rökig mineral.
I munnen är det rabarber, jordgubbe och röda vinbär för hela slanten, med en släng mineral och en schysst syra som drar lite skönt i käkarna. En aning socker i svansen ropar på en sipp till.

Efter ett nyligen avslutat intensivpass i Champagne känns det såklart tydligt att detta saknar både längd och komplexitet. Dosagen är kanske lite i överkant generös, men på det hela taget är det här mycket bra med tanke på den modesta prislappen.

2009 Pinot Noir Les Rocailles, Paul Ginglinger

Riing. Riiiing!
Jaja, jag kommer! Vänta lite bara, det är målgång snart!
Att vinturista i Frankrike under Tour de France kan ha sina sidor.
Trots utfästelsen kom inte Michel Ginglinger ner till provningslokalen i Eguisheim, utan han tog utmaningen som en man och skickade sin fru istället.

Domaine Paul Ginglinger är en vanligtvis stabil och strålande Rieslingproducent, men vi hade oturen att det mest fanns viner från 2009 till försäljning och provsmakning, så vi förbigår dessa med klädsam tystnad och lyfter fram Pinot Noir istället.

När nu högsommaren gör en av allt att döma kort visit i Côtes-du-Rååån har det vissa effekter. Inte bara att persikorna mognar och basilikaskörden verkar räddas, vi får själva sådär vansinningt kontinentala influenser och svänger ihop en Jambon Persillé (men tryckkokar och ersätter grisfoten med fyra gelatinblad). Till det vill vi ha något ungt med frisk frukt och bra syra. Vi lägger Ginglingers 2009 Pinot Noir Les Rocailles på kylning.
Varma 2009 var inte så tokigt för nordlig Pinot Noir, men vi ska ändå inte förvänta oss någon Power-pinne, direkt.

Doften är riktigt parfymerat fruktig, med en ovanlig mix av svarta vinbär och hallon. En nästan tvålig syrén hittar vi också. "Élevé en fûts de chêne" står det på etiketten och jo tack, det framgår med all önskvärd tydlighet av de toner av rått trä och vanilj som tyvärr tränger undan mycket av frukten. Aningens kryddor ligger i bakgrunden och väntar på att få plats.
I munnen är frukten väldigt ung och rätt mörk. Lite tvålig här också faktiskt, men med ett mer bastant anslag av nejlika och muskot. Bra syra, men oväntat grova tanniner. Knappast bara från druvskalen, snarare från fat och stjälkar, eller?

Nja, visst funkar det helt OK till maten, men smaken av det gräs man tvingats bita i har en lite besk eftersmak...
Per är mer positiv.

Intryck och höjdpunkter från Alsace och Baden, Juli 2012

Det är svårt att som Rieslingfantast inte fokusera på årgångar när man besöker Alsace. Just nu var det mest 2008-2011 som var tillgängliga.
Tja, tillgängliga och tillgängliga, 2010orna var kanske inte just det. Dels var ju skörden liten så en del tior var faktiskt redan slutsålda och dels har de flesta en sådan plombskallrande syra att just tillgänglig inte är en vanligt förekommande beskrivning. Generellt skulle jag vilja karaktärisera årgångarna så här:

2008 – En fullständigt lysande årgång där Riesling skiner med fin struktur och underbara syror som nu börjar lugna ner sig från de värsta ungdomsfasonerna. Många kommer att utvecklas under flera flera år till.

2009 – Ett uppenbart varmt år, särskilt under sensommar och höst som gav skenande sockernivåer och lägre syror. Eldiga rieslingviner på 14,5% är ingen fest. Bara de allra bästa har klarat av att göra riktigt bra grejor. Kanske har kalla lägen klarat sig minst dåligt, men så här långt norrut har kalla lägen sällan riktigt bra grundmaterial.

2010 – Syra. Det räcker egentligen som beskrivning. Nej en sak till; en varning för kartig frukt. Det gäller att kroppen är tillräcklig fyllig för att vinet inte bara ska vara till att lägga in gurka i. Tålamod krävs för att lagra de bästa, men kommer att saliggöra den saktmodige. Liten skörd p.g.a. vårfrost.

2011 – Osäkert. Vasst och ungt fortfarande och nästan inga Grand Cruer fanns till försäljning. Knappast stort men heller inte dåligt. Bra, men jag fegar och garderar med kryss.

Höjdpunkterna under den korta resan var många. En producent jag aldrig missar att titta in till är Kientzler, till vänster om vägen från Bergheim till Ribeauvillé. Få producenter, om ens någon, gör Riesling som är så konsekvent och stilsäker. Stramt, stenigt och stundom stort. Gamla stockar och grannlaga hanterat. När Trimbach gör sin Cuvée Frédéric Emile på en blandning av grann-Grand Cruerna Osterberg och Geisberg vinifierar Kientzler dem var för sig och när man smakar dem båda förstår man varför. Geisberg har bl.a.  svalare och torrare nätter, brantare lutning och mera solexponering och det är helt klart skillnad på vinerna.
Kientzlers Riesling från Osterberg är alltid stram och fin, t.o.m. ett år som 2009, men deras Geisberg är närmast stor, med underbar mineral , solid struktur och rasiga syror. Särskilt ett år som 2008 då alla planeterna står rätt (druva, läge, stockar, handlag och årgång) är det få, om några, viner i Alsace som ligger lika väl i min mun som Kientzlers Riesling Grand Cru Geisberg. Pris på plats 24,50 EUR. Kientzler saknar förresten för tillfället svensk importör. Undrar hur länge.

Innan vi drog söderut påstod jag att det skulle vara enkelt att hitta hygglig Pinot Noir till vardagspris i Alsace. Väl hemkommen står det dock helt klart att det krävs mer än ett tiotal producentbesök för att lyckas med det.
Per Warfvinges lilla exposé över Alsace-pinne under Första Skånska Vinbloggarkonklaven i april visar med smärtsam tydlighet hur Per får svåra saker att verka så enkla. Nu provade vi nollåttor, nollnior och tior, med eller utan ek och från alla möjliga jordmåner, men guldkornen var få och det var inte mycket som fick följa med hem.

Det var däremot en Pinot Noir, eller rättare sagt en Spätburgunder som fullkomligt sopade banan med allt motstånd. Enjoy Wine har ju nyligen lanserat en handfull viner från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Gott så, men jag önskar att man hade letat lite längre bort, närmare bestämt tio husnummer till nerför Bachenstrasse. Då hade man kommit till Familjen Stigler.
Herrn i huset, Andreas, var på väg ut på fälten med traktorn, men hans gamla mor ledde provningen, som till en början var en ganska butter tillställning. Efter ett tag stod det dock klart för tanten att vi främst var intresserade av torr Riesling och Spätburgunder och att Ihringer Winklerberg på Kaiserstuhl låg oss extra varmt om hjärtat. Då tinade hon upp och antalet flaskor på bordet dubblades snabbt, för att dubblas igen och igen. Hon började berätta om att just torr Riesling minsann var hennes egen favorit och var och hur hennes far hade planterat Riesling mot rådande mode. Angående Kaiserstuhl tyckte Oma Stigler att jorden ger både Riesling och Spätburgunder en sådan tydligt blommig karaktär. Många av bloggkonklavens deltagare beskrev blint den Achkarrer Schlossberg Riesling som var med i Rieslingflighten, även den från Kaiserstuhl, som just väldigt blommig.

Nå, Spätburgunder var det ja. Stigler gör över lag väldigt fin Spätburgunder, men provningens rökare i krysset var utan tvivel den 2008 Ihringen Winklerberg Spätburgunder Backöfele GG vi fick prova. Makalöst aromatisk doft, full med bazarkryddor, jasmin, rök, frisk tobak och pinotfrukt. Smaken fullmatad men ändå med fjäderlätta steg. Tydlig ryggrad men förföriskt följsam med sirlig syra. Dessutom intill perfektion kontrollerad fathantering. Klang i hornen! Hvila på årorna! Sjung Susanna!

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo, Bartolo Mascarello

Middag hemma och Silver tar med sig en 2008 Barbera d'Alba från Bartolo Mascarello. Dagen efter står det utskuren lammsadel på menyn och någon viskar Barbera förföriskt i örat.

"Plopp!" så gnistrar det i glasen. En härlig doft fyller näsan med de friska surkörsbär som just nu mognar i trädgården, bittermandel, mjölkchoklad och guldnougat. Dessutom en underbar ton av utetorkad tvätt. Friskt och förföriskt.
Smaken är packad med mosade körsbär, skogshallon och lite lakrits. Läskande syror och tanniner som är helt klart förhandlingsvilliga.

Barbera blir aldrig något jag springer benen av mig för, men detta var en vällustig rackare. Inte helt olik Chateau Pesquié 2010 Les Terrasses faktiskt. Liknande frukt och struktur, trots att den senare är Grenachedominerad. Men piemontesaren är ännu mer dansant och eterisk. Gôut!
Detta är tydligen ett Billigt Vin